Omslaget säger: Black låter dig bli medlem i världen brutalaste attackstryka som opererar bortom lagen, bortom armén och bortom all civil kontroll.
Allt börjar i ett förhörsrum och varför personen sitter där förklaras inte, men med lite utpressning börjar i alla fall personen berätta vad han har deltagit i. Det som berättas får spelaren utföra. Lite Syphoon Filter flashback när det gäller spel. Så börjar Criterions senaste spel.
Black är som sagt ett actionspel och det fullständigt lyser action om det. Bara sekunder in i spelet kommer det att elimineras fienden till både höger och vänster. För att inte säga ovan och under. Det här är ett hederligt run and gun. Handling finns självklart, men den presenteras mellan spelsekvenserna. Många kommer att gnälla över att det bara är action rakt igenom spelet, men personligen tycker jag det är lite av en skön omväxling. Ibland vill man bara se Jean-Claude Van Damm slåss utan att aktivera hjärnan. Nu ska det inte sägas att Black inte kräver hjärna, för det går inte att bara springa rakt ut och skjuta på allt som rör sig. Till viss del, men i trånga situationer eller när någon dum jäkel står med raketgevär funkar det dåligt.
Tempot i Black varierar. Det är sällan långsamt, men kan pumpas upp till rätt stressigt ibland. Oftast i situationer när det kommer fienden från flera håll och någon står med sitt raketgevär och stänger tänkbar flyktväg. Det är då intensivt och svårt att släppa. Nu i OS-tider pratas det om att gå in och kötta. Ärligt talat, den beskrivningen är passade på Black. Här går man in och köttar.
Irritationsmoment kommer lite här och där. Jag blir rätt trött på det här gamla vanliga, att fienden tar skydd bakom bensinfat med mera. Vem skulle i en eldstrid ta skydd bakom en pryl som kommer att explodera om en kula träffar den? Eller varför stå nära en bil som också kan explodera. Ett annat är att om man råkar dö, då är det bara att börja om och nu till saken – kommer man ihåg var det dök upp fienden så är banan betydligt lättare. Fienden jobbar tydligen under premisserna samma plats samma tid.
Ljuden är bra. De ger ett gediget intryck och eftersom det här inte är någon andra världskrigettitel är också alla vapen häftiga. Ibland kan jag tröttna på de vapen som man kan nyttja i till exempel Call of Duty. Även på dem i Halo. Jag vill bara ha de häftigaste vapen man ser på tv, ha eldstrider som i filmen Heat. Bara gå lös och skjuta som det inte fanns någon morgondag. Det är sådan underhållning som Black bjuder på. Dessutom har Hollywoods symfoniorkester anlitats för det där lilla extra pampiga filmmusiken. Inget nytt under solen, det gjorde till och med svenska Amuze till spelet Headhunter bland annat.
Grafiken är det heller inget fel på. Det är ingen ruggig upplevelse som framkallar gåshud – eller ståpäls som en del kallar det – men räcker gott för ändamålet.
Som jag tidigare var inne på kommer säkert många att tycka spelet är för simpelt. Det är för lite handling, går bara ut på att skjuta och hur kul är det när man haft ihjäl 1500 personer och sprejat 30.000 kulor? Klart det inte finns något djup i spelet, men det är också det fina. Black blir lite som ett one night stand mellan de långa förhållandena. Spelet som man har kul med, men kanske inte ligger och tänker på så man inte kan somna. Gillar du att skjuta, gillar du förstapersonsspel och gillar du att spränga saker? Då har du en riktig underhållande produkt i Black. Årets helt klart mest actionpackade spel hittills.