Text: Nash

Det bråkas i öst igen. Vanligtvis brukar fejderna mellan klanerna i mytologins Kina ha sitt ursprung i politiska meningsskiljaktigheter eller något liknande. I Kessen 2 är begreppet handling i princip reducerat till att spelaren, i egenskap av härskare Liu Bei, vill ha sin flickvän, Diao Chan, tillbaka. Lägligt nog har Diao Chans kidnappare, Cao Cao - namnen blir bara fler och löjligare ju längre man spelar - bestämt sig för att ta över världen med sin gigantiska armé. Tack vare sin välsmorda tunga lyckas Liu Bei övertala hela sitt rike att slå följe i kampen om ett normalt kärleksliv, en kamp som mestadels tar sin form i gigantiska armésammandrabbningar på öde fält.

Det är inte bara vad bakgrundshistorien gäller som Koei kastat historieböckerna på bokbål. Realistiska befälhavare inom de egna arméleden finns det ont om, allt har offrats till fördel för en uppenbar superhjältedyrkan. Truppernas ledare innehar oftast mäktigt magiska färdigheter i form av gigantiska eldklot eller blixtar som de gladligen kastar kring sig till höger och vänster på slagfältet. Visserligen är dessa färdigheter rätt visuellt tilltalande, men den strategiska aspekten blir lätt lidande då ett flertal utdragna slag mest handlar om att förbruka samtliga magiska krafter och sedan låta den artificiella intelligensen ta hand om själva stridandet, spelaren själv behöver ibland bara flytta en och annan trupp från plats A till plats B och sedan luta sig tillbaka och njuta av vinsten, eller nederlaget i vissa inte alltför ofta förekommande fall. Kessen 2 är ett ganska enkelt spel och de känns oftast som nederlag på slagfältet beror på bristfällig information än felaktig strategi.

Grafiskt sätt känns Kessen 2 rätt intetsägande. Karaktärsmodellerna är ganska sparsamt försedda med detaljer och de för-renderade filmer som binder samman striderna är förvisso välgjorda, men inget man tappar hakan för. På pluskontot finns i alla fall antalet figurer på

skärmen samtidigt, det är ofta nära hundratalet små polygonkrigare som springer omkring och krigar och i och med möjligheten att zooma in på stridfältet till gräsrotsnivå får man en mer direkt inblick i slagen än i andra strategispel. Musiken är oftast rätt uppblåst och pampig, och röstskådespelarna gör ett hyfsat tillfredställande jobb med att porträttera sina karaktärer, även om en del misslyckanden har smugit sig med.

Karaktärsdesignen är minst sagt aningen överambitiös med sina färggranna rustningar och den ena rent av bisarra huvudbonaden efter den andra, karaktärerna saknar i regel djup och som spelare är det svårt att känna något annat än likgiltighet för deras kamp mot den onde Cao Cao, en skurk som för övrigt till både utseende och namn känns föga respektingivande.

Den största bristen i Kessen 2 är som sagt brister i grundutförandet, efter ett par strider känns upplägget ganska monotont och när storyn dessutom står och stampar på samma ställe hela tiden är det svårt att motstå lusten att lägga ifrån sig handkontrollen och göra något mer konstruktivt med sin tid. För de med säreget stort tålamod och ett enormt intresse i kinesisk mytologi och kultur kan Kessen 2 vara värt en titt. Andra gör sig icke besvär.