Den här sidan är anpassad för browsers med ordentligt CSS-stöd. Uppgradera din browser.
Inloggade: 0

Steambot Chronicles

Utgivare: 505 Games

Åldersgräns: 12 år

Datum: 2006-11-23

Genre: Äventyr

Antal spelare: 1

Text: Lictor

Spelets huvudsakliga moment är att köra runt i en trotmobile – det vill säga ångdriven robot – och spöa fiender.
Den industriella revolutionen har tagit fart på allvar. Bilar och tåg börjar tillhöra vardagen, och vissa städer har till och med börjat experimentera med elektricitet. Men saker och ting är inte riktigt som vi minns dem. Professor Nutmeg tog utvecklingen ett steg längre och utvecklade trotmobilen, en vandrande variant av automobilen. Den kunde ta sig fram i terräng oländig för hjulförsedda fordon och utrustad med starka lyftarmar visade den sig vara ett oumbärligt hjälpmedel för var man. Det är här vår historia börjar.

Och den börjar – så klyschigt som det bara kan bli – hos en ung pojke med minnesförlust, som spolats iland efter en hemsk storm. Olikt i princip alla andra spel finns det dock denna gång en poäng med att låta huvudpersonen lida av amnesi. Vanilla Bean – jo han heter faktiskt så – formas nämligen utefter de val du gör under spelets gång. Det är ingen simpel tiominutersprocess för att välja karaktärsklass i början vi talar om, utan karaktären Vanilla konstrueras retroaktivt för att passa den person du tycker han bör vara. Det är inte ovanligt att man får svara på frågor i spel men ofta brukar det vara ett icke-val eftersom nej bara betyder att man får läsa igenom några rader text innan man får chansen att välja ja igen. Själva kärnan i Steambot Chronicles är däremot valfrihet. Inte bara Vanilla utan resten av världen påverkas kontinuerligt av de val du gör. Innan någon kom på titeln Steambot Chronicles var spelets arbetsnamn A Relaxing Non-Linear Adventure: Be a Bad Guy if You Want och även om det hade blivit historiens kanske stökigaste namn så beskriver det faktiskt spelet ganska bra.

Spelets huvudsakliga moment är att köra runt i en trotmobile – det vill säga ångdriven robot – och spöa fiender. Styrningen sköts med båda analoga spakarna på ungefär samma sätt som i Katamari Damacy - tryck båda åt samma håll för att gå ditåt, tryck dem åt olika håll för att rotera. Det är lite struligt i början men efter någon timme känns det som det naturliga sättet att kontrollera sin robot. Axelknapparna används för att hoppa och anfalla medan fyrkant låser siktet på en fiende. För det mesta är det kringströvande banditer man får ge sig på men bossarna är gigantiska vidunder som á la Shadow of the Colossus ofta måste bestigas för att kunna nedkämpas. Som det sig bör kan man också uppgradera sin trotjänare genom att byta ut dess delar mot nya och det finns ett klart tillräckligt utbud reservdelar för att man ska kunna göra trotmobilen till sin egen, både vad gäller utseendet och funktionaliteten.

Hade det varit allt hade Steambot Chronicles fortfarande varit ett skoj spel, men det finns avsevärt mer än så att roa sig med. Så kallade sandlådespel har blivit heta på senare år och en större sandlåda än Steambot Chronicles får man leta efter, såväl Grand Theft Auto som Oblivion förbleknar sett till den enorma bredden saker som finns att göra. I vanlig ordning kan man springa runt och göra sidouppdrag åt diverse bybor i uppskattningsvis all oändlighet men det bjuds även på mer varierande sysslor. Tidigt i spelet går man med i ett popband och man får ofta tillfälle att visa upp sina musikaliska talanger, vare sig det rör sig om en stor konsert eller bara ett sätt att tjäna extrapengar i närmsta gathörn. Vart och ett av det dryga dussinet instrumenten har sitt eget lilla minispel, även om alla på något sätt bygger på att trycka på knappar i takt med musiken. Är man mer huslig av sig kan man hyra lägenhet och inreda till döddagar i bästa Animal Crossing-anda. Vilket förstås är viktigt om man vill bjuda över en tjej. Ska man få sin hjärtas kär – det finns några olika att välja på – gäller det att hålla tungan rätt i mun. Precis som i verkliga livet ska man med andra ord överösa henne med lämpliga presenter i tid och otid och låta munlädret gå varmt. Banalt, men ändå ganska charmigt. Och lockar inte det kan man ju försöka bli världsmästare i biljard eller ge sig på något annat av det som spelet bjuder. Inget enskilt moment håller väl riktig världsklass men sammantaget bildar det ett alldeles förträffligt spel. Helheten är större än summan av dess delar, eller vad det nu heter.

Lägg där till den härligt steampunkiga världen och två helt olika huvudhandlingar beroende på om man spelar som god eller ond så har du vad som i mina ögon är årets överraskningshit. Blir man inte avskräckt av den föråldrade celshading-grafiken finner man ett spel med både hjärta och hjärna.
Betyg: 4 - Mycket bra

Läsarnas betyg

Läsarkommentarer

Recensionen har ännu ej kommenterats.

Logga in för att kunna kunna skriva en kommentar.

Snabbkoll